Jag var precis inne på Ninas blogg och läste hennes inlägg om att vi slutar nian snart och jag blev lite sentimental jag själv. Jag har gått runt på Gärdesskolan i tre år och bara längtat efter att sluta. Jag har haft världens underbaraste vänner i min lilla klass, men samtidigt inte precis avgudat den. Jag har spytt över tjatiga lärare och den vidriga doften utanför matsalen när man kommer in på morgonen. De sega promenaderna till Gärdet i blåst och att frysa armarna av sig i NO salarna på vintern. Men det är som alltid, att när något tar slut så ser man allt posivt. Allt ses genom en hinna av förtidig saknad typ. Jag har precis printat ut och skrivit under min gymnasieansökan och kände mig lite låg. Sen så gick jag in och såg Ninas inlägg och kände att jag behövde skriva av mig jag också.

Och missföstå mig inte, min klass har varit jävligt jobbig och vissa stunder har jag haft lust att skjuta mig själv i huvet, men nu när vi snart ska sluta så slog det mig att jag kommer sakna det. Jag kommer sakna hur någon sitter på nåns axlar och skriker. Jag kommer sakna när alla sitter och försöker att inte skratta åt vår engelska lärare som får ett utbrott. Hur hela klassen sitter och pratar på prov och lärern bara sitter där, när försöken att få oss att vara tysta inte hjälper längre. De 10 minuterna mellan matten och mentorstiden på onsdagar där det alltid slutar med att vi kopplar i någons mobil i högtalarna och musiken dunkar i klassrummet, ända tills en lärare kommer och undrar vad fan vi håller på med. Jag kommer sakna vår lilla fucked up klass. Och det är just det vi har kallat oss, enda sedan 7:an har vi kallat oss "The fucked up class".